theonlyz

nu står jag mitt i ingenstans igen. mitt i ingenstans,ingenstans,ingenstans. så jävla svårt men ändå hur lätt som helst. som en labyrint fast jag kan vägen, bara att jag väljer att gå den baklänges. hur smart är det? hur dumt är det? jag vet inte. för jag ska alltid tänka lite mer än vad jag borde. ska alltid gräva för djupt i saker och ting. gräva längre än vad man egentligen kan. och jag gråter inte heller för jag har inte ont, eller jo det har jag men inte på det sättet. jag har ont i det goda. ont i det bra. eller något i den stilen. svårt men sant. sant men inte enkelt. är det så man sätter ord på saker? nej det går inte att sätta ord på saker som inte går att beskriva och det är jävligt jobbigt.